2010-06-15 intog webmaster lunch tillsammans med Tisdagsklubben, kamratföreningens Stockholmsdetachement, varvid Lennart Franzén hälsade på och delgav oss nedanstående tidningsklipp som han författade för nio år sedan.

 

Tidningsnotis 2001: Minne från I13 - 1954
De dagar vi stormat “Kullen med tallen” ett antal gånger var vi ordentligt trötta på kvällen. Vid ett tillfälle var B mest utsjasad av alla, stupade i säng och föll i djup sömn.
Någon på luckan ställde då försiktigt om B:s armbandsur till reveljtid och ruskade sedan liv i honom. B:s sömniga ögon spärrades upp när han såg på klockan och upptäckte att det var morgon. När han därtill såg oss andra fullt upptagna med att klä på oss och bädda sängarna blev det fart på honom. Han ryckte till sig necessären och rusade ut i tvättrummet.
Tyst och snabbt kröp vi ned i våra sängar. Logementsbelysningen släcktes. Vi låg och väntade - vad skulle B göra när han stått mol allena i tvättrummet en stund? När han förstått att han blivit lurad? Bäst det var gläntade B på logementsdörren och fick sina misstankar bekräftade. Utan att säga ett ord tassade han fram till sin säng och kröp ned i den. Då kunde vi inte hålla oss längre, utan jublet bröt lös.
Som väl var såg B själv det roliga i detta practical joke. Han drar säkert i dag, liksom vi andra, med förtjusning denna historia när “lumparminnen” är på tapeten.
För mig var militärtjänsten en tid präglat av gott kamratskap, bra befäl (min plutonchef, löjtnant Tollerz, blev överste) och rikligt med god mat. Övningar som var fysiskt och psykiskt påfrestande - javisst. Men också stärkande för både kroppen och självförtroendet. När jag blickar tillbaka på ett nu ganska långt liv, framstår militärtjänsttiden som en av de gladaste och lyckligaste perioder jag upplevt.

 

Lennart Franzén